En säker resa på livets vägar
Livet bara susar förbi. I varje fall känns det så ju äldre man blir.
När man var ung så varade dagarna hur länge som helst. Man bara tog på sig sin mopedhjälm och drog ut på äventyr. Det fanns liksom inte någon ände till allt.
Kanske handlar det om någon form av kravlöshet. När man inte har ett jobb att vara på, räkningar att betala och en massa andra krav som hopar sig vid horisonten… då känns tillvaron lite luftigare.
Eller så handlar det bara om ålder och erfarenhet. Som om att ju högre den där siffran som visar hur gammal man är blir, desto mer så trillar man ur nuet. Om man inte gör något åt det vill säga.
För någonstans har vi alla möjligheten att knyta an till oss själva. Vilket gör att vi också knyter an till nuet.
Dock så finns det kanske en romantisk bild av nuet som någon sorts magisk plats där allt bara känns finemang. Må så vara, men resan dit kan vara nog så tumultartad.
Ofta måste vi som människor under vägen ställas inför våra svaga sidor och mörka sidor. Det kan vara en nog så obekväm resa som är lite som att släcka ned ljusen på sin moppe eller scooter och bara åka i mörket.
Dock är belöningen som sagt ett slags återknytande till de unga årens kravlöshet. Att släppa taget om allt det där bagaget som man har samlat under åren och förlåta andra – och framför allt sig själv – för all smärta som har orsakats.
Med andra ord är allt detta en del av den mänskliga upplevelsen. Det handlar om att göra misstag och sedan lära sig av dem. Det bästa vi kan göra för våra medmänniskor är att finnas där och bära fram varandra under de mörkaste delarna av våra individuella resor.
